Det har smugit sig in en loj attityd som man inte är van att se i Evertssonska lagbyggen, det började redan i fjol och har hängt med in i denna säsongen:
Varför ge max i en match när man kan glida runt lite skönt och hoppas på att motståndarna inte heller vill ge precis allt. Man är sällan påkopplade från start, och väntar med desperation och kampvilja tills man verkligen har kniven på strupen.
”Tycker inte vi mentalt kommer upp i den här kampfrenesin som man behöver ha” säger Hellkvist efteråt. Jag fattar det verkligen inte, det är hemmamatch och man har chans att hänga på topplagen men kommer ut tröttare än potatissäckar. Imorrn väntar Frölunda, är man inte påkopplade då kommer det bli förnedring. Det kan det bli ändå, för Frölunda är ett topplag och domarna delar alltid omklädningsrum med dom
Jag har en teori, att spela Växjö-hockey är svårt och kräver väldigt mycket disciplin. Kanske vi har spelare som inte klarar av att bemästra det och samtidigt köra fullt ut fysiskt och kämpa. Dom har fullt upp med att följa gameplan.
En detalj i Difs spel igår var hur de använde klubborna i spelet utan puck. Aktiva och med syfte. Oftast ser man bara det i SH. Vi hade svårt i passningsspelet då det alltid var en eller flera klubbor i vägen. Välutbildat.
